Innehåll:

söndag 10 september 2017

I går var jag på Hotell Post i Göteborg för att delta på en politisk träff, #gbgdagen med Göteborgsmoderaterna. Träffen med ca tvåhundra deltagare var väldigt givande. Men tyvärr så blev det ännu en gång uppenbart hur otillgängligt Göteborg är för funktionshindrade. Min personliga assistent körde mig in till stan i min egna anpassade bil där jag kan sitta i elrullstolen. När vi kommer fram till Hotell Post visar det sig att det inte finns en enda parkeringsplats för rörelsehindrade inom femhundra meter. Det enda som erbjuds är några få tio minuters platser precis utanför. Där får man förvisso stå med ett parkeringstillstånd för funktionshindrade men bara i tre timmar. Mitt politiska möte varade i över sex timmar. Det hela slutade med att vi fick parkera på en av handikappsplatserna på centralstationen och betala 380 kronor för sex och en halv timma. Sedan fick jag rulla närmare en kilometer i ösregn.

Det är inte första gången jag råkar ut för detta i Göteborg. Alltför ofta cirkulerar jag runt och letar efter en parkeringsplats och den ligger nästan alltid mer än 500 meter bort. Dessutom är 90% av alla parkeringsplatser för funktionshindrade tidsbegränsade till två eller tre timmar. I Göteborg finns totalt ca 250 (kommunala) handikappsplatser i hela Göteborgs kommun. Detta i kombination med att man tar bort fler och fler körfält och förbjuder biltrafik på fler och fler ställen gör att Göteborg blir väldigt otilgängligt för många av oss med funktionshinder.   Jag tycker att det är väldigt märkligt att man från kommunens sida diskriminerar oss funktionshindrade på det här sättet.

söndag 20 augusti 2017

Sitter och läser på Fredrik Reinfeldts facebooksida om hur viktigt det är med det öppna samhället och att vi måste lära oss att förstå varför framförallt ung män hamnar utanför och radikaliseras. I min mening är det hela väldigt enkelt. Alla individer behöver känna gemenskap och uppleva att man har ett syfte. Detta gäller oavsett kön, sexuell läggning, hudfärg eller religion. Många av de flyktingar och nästan alla av de ensamkmmande unga män hamnar i utanförskap dagen de korsar gränsen till Sverige. De får inga jobb, tvingas leva på bidrag, och kommer inte in i den samhälleliga gemenskapen. De senaste åren har dessutom acceptansen för flyktingar minskat drastiskt, både hos infödda och inflyttade svenskar. Enligt min mening så kanske det då inte är så konstigt att man efter en lång tids utanförskap tillsist söker gemenskap i olika extrema grupper.

Jag håller med Fredrik Reinfeldt när han inför valet 2014 sa att vi skulle öppna våra hjärtan. Jag hade gärna sett att vi passerar 12 miljoner invånare inom ett par år. Och enligt min mening är detta fullt möjligt utan att vi drunknar i ökade kostnader och ökade samhällsklyftor. Problemet är inte att vi tar in för mycket flyktingar. Problemet är at vi låter de få som nu för tiden får komma in, hamna i utanförskap samma ögonblick som de korsar gränsen till Sverige. Något vi tyvärr gjort i många år. Och det som är riktigt korkat är att vi nekar fullt friska och arbetsföra människor uppehållstillstånd när vården, industrin och många andra branscher skriker efter arbetskraft. Med rätt integrationspolitik anser jag att det är fullt möjligt att ta in alla som kommer och vill stanna i Sverige. Men det innebär också att vi i såfall måste föra en integrationspolitik där vi tar bort alla hinder för att komma ut i arbete, utbilda sig och bli självförsörjande för de som kommer till Sverige. Det kräver också att vi bygger bostäder, skolor, sjukhus, mm. Vilket i sin tur skapar nya arbetstillfällen.

Tänk vilka sköna skattemiljarder vi hade fått in i statskassan om vi 2020 var 12 miljoner invånare och hade en arbetslöshet på under 4%. Med rätt politik tror jag detta är möjligt. Vi behöver bara våga tänka nytt och tänka om.

tisdag 18 juli 2017

Verklighetens superhjältar

I natt så vaknade jag som så många gånger som förut av paniken av att jag inte kan andas. En bit mat har smugit sig upp från magen och ner i luftstrupen. Jag försöker röra på mig och desperat ta av mig min andningsmask och hosta upp maten. Men på grund av mitt funktionshinder förblir jag liggande stilla, oförmögen att göra någonting.  Jag känner hur paniken ökar och hur luften tar slut i lungorna. Egentligen vill jag bara skrika rätt ut men kan inte.

Då står hon plötsligt där, superhjälten som är både tuffare och verkligare än både spindelmannen och stålmannen tillsammans. Utan att tveka skrider hon till verket. Med en skärpa skarpare än stålmannens blick och med ett lugn som skulle få vilken annan superhjälte som helst att bli avundsjuk hjälper hon mig så att jag kan andas igen. Jag känner hur paniken lägger sig och jag tar ett så djupt andetag jag bara kan och konstaterar att jag inte kvävdes till döds den här gången heller tack vare min superhjälte.

Detta är bara ett litet exempel på vad en mina personliga superhjältar gör för mig varje dag. Totalt finns det ungefär åttiofemtusen superhjältar därute i vårt avlånga land som varje sekund av varje minut av varje timma av varje dygn av varje år hindrar någon från att dö eller skadas allvarligt. Eller ser till att någon får i sig mat, att någon kan komma på toaletten, att någon annan kan kommunicera eller att någon kan arbeta. Listan över alla de hjälteinsatser stora som små som dessa superhjältar utför varje dygn året runt är oändlig. Och för alla oss som lägger våra liv i deras händer varje dag är dessa superhjältars insatser ovärderliga.

För er som inte redan gissat vilka superhjältar jag pratar om så är det alla de personliga assistenter som varje dag förutom att rädda liv gör en väsentlig skillnad för många av oss funktionshindrade. Men superhjältarna behöver bli ännu fler för att kunna rädda ännu fler liv och göra livet drägligt för ännu fler personer. Därför behöver vi se till att rätten till personlig assistans stärks och att det avsätts tillräckligt med pengar i framtida statsbudgetar för att kunna rekrytera ännu fler superhjältar och göra livet hanterbart för ännu fler människor i samhället.


tisdag 20 juni 2017

Nu är det inte långt kvar till nästa val och jag läser med oro i artikel efter artikel i princip varenda dagstidning, hur sittande regering, påhejade av Sverige Demokraterna utan att skämmas gör allt dom kan för att i tysthet montera ner den personliga assistansen. Det som gör mig ännu lite mer rädd är att rätten till personlig assistans inte ser ut att få någon större plats i nästa val. Jag är också väldigt orolig för att varken vi Moderater eller något av de andra allianspartierna har en tydlig plan för vad vi vill med den personliga assistansen. Att Bengt Westerberg (L) dessutom sågar den pågående assistansutredningen är ytterligare en anledning till oro.

Assistansen kostar idag väldigt mycket pengar och det är viktigt att vi hushåller med våra skattemedel. Men det som nu blir alternativet och som i bästa fall håller vissa funktionshindrade vid liv med nöd och näppe som tex hemtjänst är både dyrare och väldigt, väldigt långt ifrån intentionen från LSS.